Konferens om forskning vid museerna
Upplandsmuseet med museichefen Håkan Liby i spetsen och RSM bjöd in till konferens i två dagar på temat ”Forskning vid museerna – en växande resurs”. Fler än förväntat hörsammade inbjudan och ca 40 deltagare från museer över hela landet, stora som små, var på plats för att diskutera organisation, strategier och visioner. Vi fick lyssna till engagerade och välinformerade talare som delade med sig av sina kunskaper och erfarenheter i ämnet.
Maths Isacsson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och med flera års bakgrund inom museisektorn, inledde med att diskutera fördelar och nackdelar med att forska vid ett museum. Brist på tid och resurser var naturligtvis något som vi alla kände igen, men även att forskning inte alltid är något som prioriteras av chefer och huvudmän. Maths pekade också på att museiforskningen ofta inte har samma status som den forskning som bedrivs vid universiteten, och att det finns en risk för att hamna i en forskningens B-lag, vilket kan göra det svårt vid rekryteringen av duktiga forskare. Detta var något som vi återkom till flera gånger under dessa två dagar.
Fördelarna med museiforskningen är dock flera. Inte minst är det kompetenshöjande för personalen och stärker museets verksamhet och profil. Forskningen vidgar perspektiven genom att introducera nya teman, frågor, teorier och metoder. Den leder till ett aktivare arbete med samlingar och kulturmiljöer och ökar möjligheten att bidra till debatten i aktuella samhällsfrågor. Forskning kostar dessutom inte bara, utan den kan även stärka verksamheten ekonomiskt genom externa anslag och uppdrag.
Även universiteten tjänar på samarbetet med museet genom ökad tillgång till och förståelse av källmaterial, nya perspektiv och frågeställningar, samt en större möjlighet att nå ut i lokalsamhället med forskningsresultaten. Maths presenterade ett antal modeller för hur museer kan organisera sin forskning – till exempel genom att ha museianställda med en viss grad forskning i tjänsten eller möjligheter att forska på heltid under kortare perioder – och hur museer och universitet kan samverka – genom allt från till gemensamma seminarier till gemensamma forskarskolor. Genomgången kändes både kritiskt genomlysande och problematiserande, samtidigt som den var inspirerande och bjöd på flera konkreta lösningar.
Mest inspirerande denna dag var dock Ingela Bergman från Silvermuseet i Arjeplog, som berättade att det lilla museet i norr de senaste åren dragit in 70 miljoner i forskningsanslag från externa finansiärer, bland annat Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet och EU:s strukturfonder. Ingela berättade om framgångsrika samarbeten med duktiga forskare, innovativa projektidéer och framför allt en stor dos självförtroende, mod och driftighet. Att våga gå sin egen väg och inte snegla för mycket på vad andra tycker och gör är enligt Ingela den bästa metoden för att bli lyckosam i ansökningsförfarandet.
Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Stockholms universitet och Nordiska museet, var inne på samma spår. Om museerna vill att något ska hända måste de ta tag i det själva, skapa kontakter och våga ställa krav. Hon passade även på att berätta om Kungliga Vitterhetsakademiens nya utlysning Samlingarna och forskningen som riktar sig till museer och universitet i samverkan. Här finns en utmärkt möjlighet att initiera nya samarbeten eller stärka redan existerande sådana, tillsammans utarbeta ett forskningsproblem och visa hur innehållet i museets samlingar kan tillgängliggöras och användas för forskning.
Fredrik Svanberg, docent och forskningschef vid Historiska museet, talade nästa dag om hur forskning kan användas som en utvecklande kraft vid museer. Han pekade på hur viktigt det är att ha en stabil inre organisation för forskningen med särskilda riktlinjer och funktioner för kommunikation, samordning och uppföljning. Organisationen kan dock skilja sig från museum till museum, det finns inte ett system som passar alla. Det viktigaste är att det finns en samsyn och gemensamma mål. Även på nationell nivå bör detta finnas, menade Svanberg. Det saknas en övergripande struktur för museiforskning och museiforskare och det finns ett behov av ökad samverkan och en samlad kommunikation av vad som görs. Kanske kan ett forskningsråd bildas som ansvarar för dessa frågor?
Detta blev också en allmän slutsats när konferensen skulle sammanfattas. En panel bestående av konferensens talare och moderatorn Ulrich Lange, docent vid Göteborgs universitet och tidigare Nordiska museets forskarskola, samtalade om vad som krävs för att skapa gynnsammare förutsättningar för forskning vid museer och höja statusen. Inte minst möjligheten till meritering diskuterades, exempelvis hur nya doktorander ska rekryteras, kompetenshöjning av befintlig personal ske och professorsgrad kunna uppnås.
Finansiering var en annan viktig fråga som återigen kom upp. Signe Steen Boeskov, centerledare vid Dansk Center for Herregårdsforskning, som presenterat sin verksamhet tidigare under konferensen pratade då om hur den danska staten skärpt forskningskraven för danska museer, men också att kulturministeriet avsatt särskilda medel för forskande museipersonal. Kanske något för svenska kulturdepartementet att lära sig av?
Som framgår i denna framställning saknas det inte idéer eller vilja att stärka forskningen vid museer. Det ska bli mycket intressant att fortsätta följa utvecklingen. Ett första steg är den arbetsgrupp, ledd av Iréne Flygare, docent och forskningschef vid Upplandsmuseet och en av konferensens talare, som ska undersöka möjligheterna för att skapa ett nationellt forskningsråd som kan tillvarata våra intressen. Jag önskar gruppen all lycka till med sitt arbete och hoppas på ett framgångsrikt förslag!
