Museerna och mångfalden
I dagarna släppte Riksutställningar rapporten ”Museerna och mångfalden: En analys av hur den svenska museisektorn kan stödja och ta vara på utvecklingspotentialen i det mångkulturella Sverige”, som rönte stor uppmärksamhet i museivärlden. Rapporten innehåller en rad konkreta förslag på hur museer kan arbeta för ökad mångfald, inkluderande och interkulturell dialog. I de flesta fall handlar det om att tänka annorlunda och agera annorlunda än vad som görs idag. Framför allt innebär det ett stort mått av självkritik, utvärdering av rådande praktiker och en ny inställning till strategier och arbetssätt. Författaren av rapporten, Eric Fugeläng, ger inga illusioner av att det är enkelt att arbeta med mångfald eller att det inte kommer att leda till en rad organisatoriska, praktiska och känslomässiga problem. Ändå är det ett arbete som måste göras för att museerna ska kunna spegla det samhälle som de är till för.
Mångfald är en svår och komplex fråga. Det handlar om synliggörande och representativitet, om inkluderande och deltagande, om tolkningsföreträde och makten att påverka. Att ge de som saknar röst utrymme och mod att tala, att våga släppa in och lyssna, att se saker ur flera perspektiv och att ompröva. Men samtidigt som mångfaldsarbete oftast har goda intentioner finns alltid risken för kategorisering, stereotypisering och stigmatisering. Att en individ eller en grupp tillskrivs vissa egenskaper och förmågor, som kan ha mer eller mindre med verkligheten att göra. Att de förväntas tillföra något annorlunda, bli en extra krydda i tillvaron, och att de därmed alltid förblir De Andra. Eller att deras kompetens inte alls tas till vara och att de bara blir ännu en skalle att räkna in i statistiken. Trots dessa svårigheter är mångfaldsarbetet nödvändigt för att museerna ska kunna fortsätta hävda sin relevans i dagens samhälle.
I Riksutställningars rapport behandlas olika områden och hur dessa kan förändras för att mångfalden i museerna ska öka. Exempelvis genom ökade resurser, handlingsplaner, kompetensutveckling, förändrade rekryteringsmönster, utökade öppettider och sänkta entréavgifter. Det viktigaste tycks dock handla om en attitydförändring – att museerna måste inse att de finns för människorna och inte tvärtom. Detta innebär, rent konkret, att i sitt arbete utgå från brukarnas önskningar och behov, snarare än museets egna intressen och föreställningar. Att inte se som sin främsta uppgift att samla och vårda föremål eller att förmedla historisk kunskap till massorna, utan att istället se hur kulturarv bäst kan användas för att främja samhället. Och det är just detta som är kärnan i det som kallas för tillämpat kulturarv. Att använda kulturarv som drivkraft i samhällsutvecklingen för att skapa social sammanhållning, rättvisa och demokrati. För och av samhällets medborgare.
