Bridging Ages konferens i Ngurunit
Nu är Bridging Ages-konferensen över och vi har lämnat Ngurunit och är tillbaka i Nairobi. Det har varit några helt fantastiska dagar. Färden mot Ngurunit började i lördags efter att vi vilat ut på campuset till Kenyatta University, ett av de största universiteten i Nairobi (det finns tydligen 24 universitet i den här staden). Vi transporterades med buss och några jeepar och eskorterades av beväpnade vakter. Efter en halv dags resande genom det fantastiskt vackra och bördiga landskapet stannade vi i Isiolo för att övernatta och fortsatte dagen därpå.
Norr om Isiolo breder öknen ut sig och längs vägen såg vi uttorkade floder, magra boskapshjordar och människor som tiggde vatten av de förbipasserande bilarna. Det är en svår miljö att leva i, naturresurserna är knappa och jorden svårbrukad, men samtidigt är även öknen vacker med sina storslagna vyer, sandhav, höga berg och rika djurliv. På vägen såg vi exempelvis giraffer, babianer, dvärgantiloper, zebror och strutsar, men hörde att där också finns elefanter och lejon.
När vi ankom till konferensanläggningen i Ngurunit togs vi emot av en grupp traditionellt klädda kvinnor och män från lokalbefolkningen, som framträdde med sång och dans. Stammarna i området heter Samburu och Rendille, vars traditioner och kultur påminner om massajerna. De är halvnomader och livnär sig i första hand på boskapsskötsel (kor, getter och kameler). En stor andel av konferensdeltagana kom från lokalbefolkningen, och deras medverkan gav uppslag till flera intressanta frågeställningar kring kulturarv, tradition och hållbar utveckling i en lokal kontext.
Då konferensen ägde rum i öknen var konferensanläggningen annorlunda än de man kanske är van vid. De flesta av oss bodde i tält och andra i små stugor. Det fanns ingen fast elektricitet, utan all ström kom från en tillfällig generator, som såg till att det gick att ha ett fungerande högtalarsystemet och att man kunde ladda datorer och telefoner (även om det inte fanns internet eller någon mobiltäckning). En cateringfirma från Marsabit, huvudorten i regionen, hade hyrts in och maten serverades i ett stort tält. Föreläsningar och presentationer ägde rum i ett annat.
Av deltagarna kom ca 80 från lokalbefolkningen, 60 från andra delar av Kenya och 40 från andra länder. På plats fanns gäster från Sydafrika, Uganda, Nigeria, Sverige, Finland, Estland, Lettland och Italien. Presentationerna knöt på olika sätt an till konferensens tema, ”Education and Community Building”, och var uppdelade i tre block. Det första handlade om kulturarv, miljö och samhällsutveckling, det andra om utbildning med särskilt fokus på matematikdidaktik i kulturmiljöer, och det tredje om konflikthantering.
Det var väldigt givande att höra om verksamheter och strategier från olika delar av världen, både för att de gav nya tankar och idéer och för att de också pekade på likheter beträffande utmaningar och möjligheter. Något vi alla hade gemensamt var att vi såg fördelar med att använda det lokala kulturarvet i samhällsbyggandet, eftersom det bidrar till kunskap, social sammanhållning och den kulturella identiteten, men att det också kan vara problematiskt att genomföra i praktiken på grund av tid, pengar och bristande engagemang och deltagande. Därför måste vi bli ännu bättre på att arbeta med uppsökande verksamheter, sociala mötesplatser, utbildning, forskning och samverkan.
Att kulturarv berikar våra liv och att det är till för att både utvecklas och användas rådde det inte heller någon tvekan om.
