Med mod och makt
Den här hösten har museerna och deras roll fått stort utrymme i medierna på grund av den debatt som startade med en krönika av Ola Wong i Svenska Dagbladet den 28 september. Han utgick där ifrån de rapporter om Världskulturmuseernas (statens museer för världskultur består av Etnografiska museet, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm samt Världskulturmuseet i Göteborg) framtid som då nyligen lämnats in till kulturdepartementet. Krönikan landade i resonemang om politisk styrning och kritik mot normkritiken, vilket tände en gnista hos många. Debatten har sedan fortsatt och det är många från flera olika håll som har haft starka åsikter om museernas roll. Några av de inlägg som gjorts i debatten finns att hitta här: http://www.sverigesmuseer.se/nyheter/2016/10/pagaende-debatt-satter-fokus-pa-museerna/
Att museernas arbete väcker så starka känslor tyder på att de inte på något sätt har spelat ut sin roll som en plats för det kollektiva minnet. Och visst medför förvaltandet av vårt gemensamma minne makt och ansvar. På detta tema anordnade riksförbundet Sveriges museer ett panelsamtal på Tekniska museet i Stockholm med titeln Med mod och makt, vilket leddes av Niklas Cserhalmi, museichef på Arbetets museum. Samtalet inleddes med att kulturjournalisten Gunilla Kindstrand reflekterade över museernas roll och perspektiv, framförallt vad som händer när perspektiven förändras. Hon kopplade också ihop debatten om museerna med de strömningar i samhället som bygger på en ökad misstro mot etablissemanget, vilket museerna måste sägas tillhöra. Sedan följde en förinspelad intervju med Ann Follin, chef för statens museer för världskultur, som fått utstå hård kritik i debatten och även personangrepp. Hon menar att mycket av det som sagts bygger på spekulationer och rädsla för att inte känna igen sig när museerna förändras. I panelen medverkade Daniel Eklund, Sundsvalls museum, Eva Hansen, förstudien för Nationellt Demokrati- och migrationsmuseum i Malmö, samt Karl Magnusson, Världskulturmuseet i Göteborg. De talade alla om att museernas arbete måste utgå från aktuella samhällsfrågor och att sätta in dem i sitt sammanhang. Även att det är viktigt att lyfta de historier som tidigare inte berättats och den historia som vi inte är stolta över. Eva Hansen uttryckte det som att när vinnarna alltid har skrivit historien så är det museernas plikt att berätta andras historia. Samtidigt är det inte en helt enkel uppgift att arbeta med de kulturarv som är jobbiga och de som kanske inte ens syns. Daniel Eklund berättade om att de på Sundsvalls museum använder sig av begreppet heterogena kulturarv, vilket är svårare att förhålla sig till än det som är homogent och tydligt då det blir mycket mer komplext att berätta om historien när den inte består av en rak linje utan av flera komplexa sammanhang. Det kan låta som självklarheter att museerna ska arbeta även med de komplicerade delarna av både dåtid och nutid även om det kan leda till kritik. Kritik och debatt kan bemötas, men när det övergår till hot mot museerna och dess personal blir frågan en annan. Som Carl Magnusson uttryckte det så är det lätt att vara modig bakom ett skrivbord, men för den personal som arbetar med att möta besökarna i utställningarna är det kanske inte alltid är vare sig lätt eller rätt att vara modig. Det blev ett spännande samtal där många aspekter av vilka museerna är till för och museernas roll i samhället togs upp. Något som dock konstaterades är att alla närvarande var väldigt överens, vilket kan vara ett problem då det blivit tydligt att det finns många som inte alls håller med. Panelsamtalet spelades in och finns att titta på här: http://www.sverigesmuseer.se/nyheter/2016/10/het-museihost-direktsandning/
Precis som museerna är en plats för det kollektiva minnet är de också en plats för den kollektiva glömskan. Det görs ständigt ett urval i vad som ska bevaras och visas upp och oändligt mycket mer väljs bort än vad som väljs in. Därför har museerna aldrig varit neutrala. Att visa upp normsamhällets historia är också ett ställningstagande, men tidigare har det inte behövts motiveras varför det är den historien som har berättats. Att det uppstår en så känsloladdad debatt om museerna visar att kulturarv är något som berör människor. Debatten är också nödvändig för att arbetet på museerna aldrig ska bli slentrianmässigt utan att det alltid ska kunna förklaras varför det som görs är viktigt.
